Så, jag måste erkänna att det där med att ta mina egna nakenbilder är verkligen ingen ”walk in the park”. Jag menar, det låter ju enkelt i teorin, men i praktiken är det en hel vetenskap. För det första, det är ju inte så där superlätt att få till rätt vinkel och belysning när man håller på själv.
Jag har provat alla möjliga konster – hålla mobilen högt, använda speglar, testa olika rum i huset – you name it. Men av någon anledning blir det alltid något konstigt i bakgrunden eller så får jag ena armen att se helt märklig ut. Det är som att min kropp plötsligt bestämmer sig för att vara en konstnärisk utmaning när jag står där med kameran.
Sen har vi frågan om ansiktsuttryck. Det är svårt att hitta balansen mellan att se avslappnad och samtidigt sexig ut. Ibland blir det ju bara konstigt, och jag sitter där och undrar om jag ska skratta åt mig själv eller försöka igen.
Och det här med kroppsspråket, det är ju som att vara en amatörmodell utan instruktör. Ska jag stå, sitta, ligga? Hur håller man på armarna så det ser naturligt ut? Och vad gör man med benen egentligen? Jag inser att jag kanske skulle behöva en fotografguide för nakenbilder eller något.
Och så har vi självkritiken, förstås. Efter varje foto-session sitter jag där och zoomar in och ut, försöker bedöma om det ser bra ut eller om jag bara ser ut som om jag försöker för hårt. Det är som en självkritisk kamp mellan att omfamna min kropp och samtidigt oroa mig för vad andra skulle tycka.
Så nej, det är verkligen inte helt enkelt att ta mina egna nakenbilder. Det är som att kliva in i en värld av tekniska utmaningar, kroppslig självmedvetenhet och en konstant strävan efter att se ut som den sexiga gudinna jag kanske önskar att jag vore. Men hey, det är ju ett äventyr på sitt sätt, och jag lär mig mer för varje försök.