Jag liksom, tja, vad ska jag säga? Jag är en naken brud, liksom mitt i allt kaos och vardagens trassel. Det finns liksom något befriande i att bara vara, du vet? Ingen överdriven glamour, inget filter – bara jag och min nakna själv.
Så, varför inte? Varför inte bara släppa loss och vara naken? Det är ju liksom bara en kropp, och vem bryr sig egentligen om små skavanker eller vad folk tycker? Jag menar, jag är inte perfekt och det är ju fan inget att skämmas över. Om något, tycker jag att det är rätt skönt att bara vara äkta och visa upp mig precis som jag är.
Att vara naken handlar för mig inte bara om att visa kroppen utan också om att omfamna själen. Det handlar om att vara bekväm i sitt eget skinn och att släppa alla dessa samhällets pålagda ideal. Det är som att säga ”här är jag, med alla mina kroppsdelar och kurvor, och jag är jäkligt stolt över det.”
Visst, jag vet att det finns en hel del bilder av ”perfekta” nakna brudar där ute, men jag bryr mig faktiskt inte. För mig handlar det om att äga min egen nakenhet och att inte låta någon annan definiera vad som är vackert eller sexigt. Det är som att säga ”det här är jag, och jag älskar mig själv precis så.”
Så, ja, jag är en naken brud, och jag gillar det. För det handlar inte bara om ytan utan också om att känna frihet och styrka i att vara sann mot sig själv. Och vet du vad? Det känns jäkligt bra.