Så, nu är jag här, och jag kan inte låta bli att vara ärlig om det. Jag är kladdig och blöt i fittan på ett sätt som bara händer när man är riktigt i gasen, om du förstår vad jag menar. Det är inget att skämmas över, snarare tvärtom – det är som kroppens egen hyllning till njutning.
Det är som att varje rörelse, varje beröring, har fått min fitta att bli som en egen liten vattenpark. Kladdet, ja, det är en blandning av allt möjligt – en salig mix av lust, svett och kanske några andra vätskor på vägen. Men det är ju precis det som gör det hela så äkta och, ärligt talat, ganska fantastiskt.
Och jag tänker inte dölja det, inte för mig själv och definitivt inte för någon annan. För i den där kladdigheten och blötheten ligger en sorts frihet, en slags bekräftelse på att jag är här och jag njuter av varje sekund av det. Det är som att kroppen bara säger ”jag är levande, jag är här och jag tar för mig av njutningen.”
Så, ja, jag är kladdig och blöt i fittan, och jag gillar det. Det är en slags påminnelse om att leva i stunden, att inte vara rädd för sin egen lust och att omfamna varje del av den där intensiva upplevelsen. Ingen poesi, inga omskrivningar – bara ren och skär ärlighet om hur det är just nu.